Tunneln

En dikt som jag först publicerade på min förra blogg och som säkert många läst redan, men jag tänkte lägga in den här också.

Ibland känns det som om man skulle gå i en mörk tunnel
utan slut.
Ibland tror man att man hittat slutet
men sen villar man bara bort sig
igen.
Man känner mig fylld
av ensamhet
av svaghet
av mörker

Man längar
efter något,
efter någon.

En strimma av ljus når en.
Kanske allt inte är slut?
Men man har ingen aning
hur man ska ta sig fram till ljuset
och ta sig ut
Man har ingen aning
Man kan inget göra

Ty man är bara en vanlig människa av kött och blod
Man förmår inte göra något själv

Man vill sätta mig ner
vila
somna
Men man måste ut!
Man kan inte vänta
Om man lägger sig ner för att sova kanske man dör
djupt inombords

Man tar ett språng
och känner hur man faller neråt
snabbt
Ens skrik ekar mellan väggarna

Plötsligt griper en hand tag i en
Den lyfter en upp på fast mark
Man vänder sig om
och ser rakt in i ljuset själv
och man vet, nu har man hittat ut ur tunneln
Man har funnit Gud
som är början och slutet,
ljuset och livet
.